Naime Thorlin (1930–2000) har i sin verksamhet förenat spetstraditioner från hemslöjdens värld med sitt nyskapande inom knyppling. Erfarenheter hon fört ut genom utställningar, kurser och sin verksamhet i kulturområdet Gamla Linköping.
Hon utbildade sig till textilkonstnär 1948-50 på Konstfackskolan i Stockholm. En av lärarna, Kerstin Gavler, kom att betyda mycket för Naimes utbildning och ledde henne in på knypplingen. När det blev dags för specialarbete valde Naime att fördjupa sig i knypplingen, vilket gav henne högsta betyg i ämnet. Redan då kände hon att det skulle leda henne vidare.
Efter en period inom hemslöjden i Uppsala anställdes Naime 1958 på Spetsutskottet som biträdande konsulent inom Östergötlands läns hemslöjd och från 1962 som spetskonsulent. Det var en arbetsplats hon kom att bli trogen fram till 1973. Efter en omorganisation inom hemslöjden såldes spetsavdelningen till Naime, som drev den fram till år 2000. Det betydde sammantaget drygt 40 år med knypplingen inom Östergötland.
Bevara och förnya
Verksamheten inom Spetsutskottet, senare Vadstenaspetsar, handlade om att bevara och förnya spetshantverket inom Vadstenatraditionen. Detta skedde genom utbildning, rådgivning och utställningar samt produktion för försäljning. Hemslöjdsbutiker fanns tidigare i de flesta landskap/län i Sverige. Oftast profilerade de sig genom att visa på traditioner inom sin region. På 50-talet hade många hemslöjder konstnärer anställda eller som freelance för att skapa nya mönster och nya produkter. Knypplingen var en del av detta.
Kursutveckling
Från 1963 och in på 70-talet ledde Naime Thorlin hemslöjdens sommarkurser i knyppling i Vadstena. De var sedan starten yrkesinriktade och gällde då huvudsakligen hemslöjdens behov av knypplerskor. Utbildningen bestod av en grundkurs och en fortsättningskurs om vardera 84 timmar. Förkunskaper krävdes. Efter genomgångna kurser kunde man söka behörighet hos Kungl. Överstyrelsen för yrkesutbildning för undervisning i knyppling.
Med åren förändrades innehållet i kurserna. Förutom knypplingens teknik, material och montering ingick nu mönsteranalys och fackteckning för dem som ville pröva egna idéer. Med utökad undervisning i gymnasieskolans terminskurser och folkbildningens kurser tillfördes även undervisningsmetodik samt information om skolsystemet. Efter hemslöjdens omorganisation i början av 70-talet fick knyppelkurserna en ny huvudman i Östergötlands landsting och kurserna kom därefter att ledas av Föreningen Svenska Spetsar.
Förr och nu
När Naime tog över hemslöjdens spetsavdelning 1973, hade hon sina lokaler i Gamla Linköping, ett kultur- och fritidsområde i stadens utkant. Där hade en grupp konsthantverkare sina ateljéer och verkstäder – en stimulerande miljö som inbjöd till utveckling och samarbete. Namnet på verksamheten var ”Vadstenaspetsar – Östgötatextil”.
Naime Thorlin arbetade som egen företagare vidare i hemslöjdens anda, men var öppen för nya impulser. Hon ville förnya knypplingen genom att utveckla ett friare arbetssätt. Hon säger: ”Förr var det fråga om kvalitet och sträng bundenhet i uttrycket. Idag gäller fortfarande kvalitetskravet, men en frihet för fantasi och obundet skapande har kommit till”. Men det som förenar förr och nu är, enligt Naime att: ”Alla mönster en gång kommit till som produktion av skapande fantasi och tekniskt kunnande”.
Experiment i knyppling
Nya kontakter ledde till samarbete med andra konsthantverkare, som prövade nya idéer inom knypplingen. Den internationella utställningen ”Spets som konst” på Textilmuseet i Borås 1985 gav eko och betydde mycket för fortsättningen av experimenten. Detta resulterade i ett antal utställningar där Naime var både arrangör och medverkande: ”Lek med tråd” på Malmö museum 1974, ”Knypplingar” 1975 och 1984 i Gamla Linköping, ”Textile, art et artisanat” i Aix en Provence, Frankrike 1985 och ”Knypplade bilder” på Rådhuset i Vadstena 1986.
Grunden i Naimes verksamhet var mönstertillverkning och försäljning av garner och redskap för knyppling. Samtidigt var hon engagerad i flera parallella aktiviteter or knypplingens utveckling. Hon var en av ledarna under de tolv somrar (1978-91) Vårdingekurserna (s 30) pågick och medförfattare eller medverkande i böckerna 12 lektioner i knyppling 1966, Knyppla 1973 och Knyppelboken 1987.
Tradition och nyskapande
När Naime kom in i knypplingen på 50-talet pågick fortfarande det utvecklingsarbete, som ”Spetsutskottet” inom hemslöjden en bildades för. Ett visst samarbete med konstnärer förekom. Naime med sin dubbla bakgrund, både inom hemslöjden och bland konstnärer, utvecklade samarbetet vidare genom sin verksamhet. Hon såg ingen motsättning mellan tradition och nyskapande, en diskussion som förekom till och från. Hon säger: ”Som jag ser det, är det till fördel för knypplingens fortlevnad med en kvalitetsdiskussion som mindre gäller ’rätt eller fel’ och mer estetiska och funktionella värden”.
Teknik och färg
”Gemensamt för allt arbete med konst och konsthantverk är, som jag ser det, att basen för det fria skapandet är den grundläggande tekniska färdigheten; att konstnären/hantverkaren behärskar befintliga uttrycksmedel. Färg i bildknypplingen stimulerar fantasin och höjer arbetsglädjen. Den ger liv och förstärker uttrycket.” (Naime Thorlin, 1994)
Textkälla: Malmberg, Kristna Trådkonst. Knyppling under fyra decennier Warne förlag, Estland: 2014
Texten är publicerad med författarens tillstånd.
