Nya böcker
Litteraturen började få allt större betydelse för knypplingens utveckling. Allt fler böcker kom ut på den internationella marknaden. I Tyskland startade Barbara och Rolf Fay sin postorderbokhandel och senare även ett förlag för knyppelböcker. Efter att ha breddat utbudet till flera textila områden harde de efter 25 år kunder över hela världen innan förlaget lades ned 2019. De flesta böcker som kom ut oavsett land och språk var fackböcker med idéer och mönster för knyppling. Inga stora språkproblem uppstod eftersom beskrivningar huvudsakligen byggde på bilder – foton och ritningar – följda av kortfattade texter på flera språk. Problemen kom först senare, när man började göra metodiska undersökningar, som krävde en samstämmig vokabulär utifrån definitioner. En fråga som bl a den internationella spetsföreningen International Bobbin and Needle Lace Organisation (OIDFA) tog itu med.
1980-talet får representeras av två helt olika böcker inom ämnet; en biografi om den tyska konstnären Leni Matthaeis liv och verksamhet av Inge Miihlensiepen samt en svensk fackbok – Knyppelboken – en ny grundbok med tre författare – Ulla Fagerlin, Birgitta Hulterström och Kristina Malmberg.
Boken Leni Matthaei- ein Leben fur die Klöppelspitze, 1980
Boken beskriver en konstnärs liv i slutet på 1800-talet, en tid då kvinnor inte hade tillträde till högre konstutbildning utan fick utbilda sig på egen hand genom privatundervisning hemma eller utomlands. Sådan var situationen för Leni Matthaei. Hon var född 1873 och blev 107 år gammal. Inspirerad av dåtidens konstnärer och stilideal i början av1900-talet blev hon en nydanare inom knyppelkonsten för 100 år sedan. Hon ansåg att knyppling var den tekniskt mest intressanta av spetsteknikerna.
Nålen hade något stelt över sig, knuten var för fast och ”posamenteriaktig”, men inom knypplingen var man fri att med hjälp av de rörliga pinnarna forma trådar till de uttryck man önskade. Leni Matthaei var inspirerad av naturen men omformade verkligheten på sitt sätt och uttryckte den i stiliserade, ofta geometriska former. Hon utnyttjade knyppeltekniken maximalt genom att betona kontrasterna mellan de omväxlande täta och glesa partierna till ett närmast grafiskt uttryck. Genom sin stil skilde hon sig från sina samtida i Italien, Frankrike och Nederländerna.
Knyppelboken Tradition och eget skapande, 1987
Ambitionen i författargruppen, Ulla Fagerlin, Birgitta Hulterström och Kristina Malmberg var att ge en bild av knyppling på ett ”brett” sätt – historiskt, konstnärligt och tekniskt/pedagogiskt. Genom de kontakter som knutits med kollegor i Tjeckien och Tyskland, Belgien och Nederländerna, kunde författarna med aktuellt bildmaterial visa exempel på tradition och nutid i både öst och väst.
Boken innehåller ett 30-tal nya knyppelmönster, de flesta av Ulla Fagerlins hand. Mönstren var av tre slag: knypplade bilder, nykomponerade spetsar på traditionell grund samt bearbetning av ett antal allmogespetsar ur Nordenfelts samling i Göteborg. Eftersom boken vände sig till både nybörjare och avancerade var mönstren uppdelade efter svårighetsgrad:
- traditionell spets med mönster och arbetsritning
- spets med mönster utan arbetsritning
- bildidéer för egna experiment
Tanken var att boken skulle vara så självgående som möjligt och därför satsades det på genomarbetade beskrivningar. Då det är svårt att i ord beskriva en praktisk handling i detalj därför blev det många teckningar. Arbets- och detaljritningar förekommer på de flesta uppslag. Stegvis blev instruktionerna alltmer schematiska så att den knypplande själv kunde finna olika lösningar. Boken avslutas med studieplaner för fem kurser à tio gånger, något studieförbunden hade efterfrågat. Översättningar gjordes till tyska, finska och danska.
Kurser och utbildningar
Det hade vuxit fram ett behov av att mötas och arbeta vidare med den ”nya” knypplingen; att pröva nya metoder och arbetssätt och nya material. 80-talet innebar en intensifierad kursverksamhet, utökade internationella kontakter och att grupper och föreningar bildades. Många lärare med dåtidens sommarlov utnyttjade ledigheten till en veckas fortbildning.
”Vårdingekurserna” hade blivit ett begrepp inom knypplingen. Under tolv somrar mellan 1978 och 1991 genomförde Ulla Fagerlin, Hildur Kratz, Naime Thorlin och Kristina Malmberg kurser kallade ”Experimentell knyppling” under en vecka i augusti. Kurserna låg på två nivåer och vände sig till kursledare, textillärare i grundskola och gymnasieskola och andra intresserade. Arrangemangen skedde i folkbildningens regi; de första åren tillsammans med Vuxenskolan och därefter inom programmet för Vårdinge folkhögskolas kursutbud.
Det gavs uppgifter både individuellt och i grupp med teman inom olika arbetsområden med formgivning, teknik och utvärdering av resultat. Diskussionerna under arbetets gång var viktiga.
Längre fram på 90-talet flyttade Vårdingekurserna över till Steneby, ”hantverkshögskolan” i Dalsland.
”Det personliga uttrycket är viktigare än felfrihet” Anna Brygge, 2004
Knyppling i pressen
På 80-talet diskuterades knyppling i olika facktidningar. Edna Martin skriver i Slöjdforum nr 6/73:
”Jag betraktar knyppling som en konsthantverklig teknik jämförbar med vävning, broderi, hålsöm, stickning, virkning eller makramé. Knyppling kan användas till nyttoföremål och till textil konst på samma sätt som andra konsthantverkliga tekniker. Knyppling kan vara metervara med regelbundet återkommande mönsterapport lika väl som unika transparenta konstverk.
Därför bör undervisningen i spetsknyppling ske på samma vis som andra konsthantverkliga tekniker. Först de grundläggande principerna och handgreppen, där efter fria försök att skapa egna mönster.
Länge har undervisningen i knypplingen skett efter traditionella förebilder efter en bestämd kursplan. Det har varit riktigt så länge det gällt att rädda en teknik från att helt försvinna. Nu är tiden inne för ett nyskapande om man inte vill se knyppling som enbart kopierande.
Det förefaller mig som oron att släppa knypplingen fri är större än när det gäller andra textila tekniker. Vi upplever ett fritt skapande inom vävning och broderi, som betytt ett starkt ökat intresse för textila konsthantverk. Självfallet kommer en del fria försök att misslyckas, men det är vida att föredra framför att inga försök görs alls.
Risken att intresset åter tenderar att försvinna är uppenbar om alltför snäva gränser dras upp inom undervisningen. Även inom tex musik och teckning har pedagogiken förändrats i riktning mot större frihet och uppmuntran till egna initiativ. Vi inser alltmer nödvändigheten av att träna kreativiteten hos de unga. Knyppling innebär en träning av både kombinationsförmågan och händigheten. Den borde också ge möjlighet till fritt bild- och formskapande. Särskilt som den maskintillverkade spetsen är svår att skilja från den handgjorda bör knypplingen rikta in sig på en annorlunda och egen mönstergivning.
Därmed anser jag inte att man ska rasera vad som gjorts för att bevara konsten att knyppla. I undervisningen bör ingå ett studium av knypplingen historia och vad som kännetecknar olika stilar. Likaså bör ingå ett studium av hur spetsar använts på kläder, i linneförråd, i inredning etc. God ledning måste ges i fråga om lämpligt material samt anvisning på litteratur i ämnet. Både den estetiska och tekniska kvaliteten måste uppmärksammas.”
Utställningar och föreningar
Från 80-talet berörs fem utställningar, fyra med inriktning på bilder varav två med internationell anknytning. Den femte ”Knyppling jorden runt”, som först visades på Limhamns museum 1984, hade ett liknande tema. Entusiasten Martha Hansson hade tagit sig före att söka kontakt med knypplare ett stort antal länder ”jorden runt”, vilket ledde till att hon genom utbyte och gåvor kunde ställa ut spetsar och redskap från ett 40-tal länder med alla världsdelar representerade. Utställningen blev senare vandringsutställning i regi av Malmö museum.
Bildknyppling
Med Vadstenatraditionens teknik i botten fortsatte experimenten på 80-talet att utvecklas inom bildknypplingen. Resultaten diskuterades när man träffades i föreningssammanhang, på kurser och utställningar.1984 visades utställningen ”Knypplingar” på Ågatsmagasinet i Gamla Linköping där Ulla Fagerlin, Hildur Kratz, Ylva Johansson och Naime Thorlin visade sina experiment. 1986 följde utställningen ”Knypplade bilder” på det gamla rådhuset i Vadstena med samma fyra utställare.
I Östgötapressen uppmuntrades försöken. Under rubriken ”Knypplingen som uttrycksfull konst” skriver Christer Fällman under ”Veckans konstrond” i Länstidningen Östergötland, att det som nu sker inom knypplingen: ”att en viss teknik används i ett annat syfte – är en tendens, som alltid återfunnits inom konstvetenskapen”. Han finner att de bilder som är friast och djärvast, är de mest intressanta och ger exempel: Ulla Fagerlins ”Droppstenar”, Hildur Kratz’ ”Fredens år”, Ylva Johanssons ”Ouvertyr” och Naime Thorlins ”The possible freedom”. Men han finner också att en del bilder mest är dekorativa illustrationer och att andra stannar vid ett gott hantverk.
Svensk textilkonst i Frankrike
Textil, konst och hantverk var rubriken på en utställning i Aix-en-Provence i Frankrike vintern 1985. I ett svensk-franskt samarbete var tolv svenska konstnärer inbjudna att ställa ut spetsar, broderier och vävnader i det gamla Augustinerklostret i staden. I fransk press La cote des arts presenteras utställningen under rubriken ”L’art textile suedois ou le prestige des tradition” (Den svenska textilkonsten eller traditionernas makt)
De svenska konstnärerna prisas för sin trohet mot traditionen, något som sägs vara utmärkande för skandinaver. Bland spetskonstnärerna lyfts Ylva Johansson fram.
”Den mest inspirerande av spetskonstnärerna är utan tvivel Ylva Johansson, vars genom brutna verk Jerusalem förmedlar en förfinad arkitektur. Det, som for en utomstående framstår som ett virrvarr av trådar, löser hon med teknisk skicklighet till ett modernt uttryck” (fri översättning).
Från Bryssel till Borås
Svenska knypplare hade fått chansen att visa upp sig internationellt och kontakter över gränserna ökade. Ordet konst hade börjat användas i samband med knyppling. På senhösten 1985 visade Textilmuseet i Borås utställningen ”Spets som konst” – ”Lace as an art”, som var resultatet av en internationell tävling. Utställningen fick stor genomslagskraft på grund av sin omfattning och sin konstnärliga inriktning. Den belgiska konstnären och företagare Betty Boulez-Cuykx, Bryssel hade tillsammans med World Craft Council i Flandern utlyst det s k Betonac-priset med syfte att stimulera konstnärer att använda knyppeltekniken ”som modern konstnärlig uttrycksform”. Av 338 bidrag från 16 länder valdes 77 ut från 9 länder. Tyvärr inget svenskt bidrag denna gång. Det visade sig bli ett spännande möte mellan knypplare och konstnärer.
I förordet till den fyrspråkiga katalogen skriver konstvetaren och jurymedlemmen Jan Walgrave att ”konst med textila medel inte är det samma som textilkonst” och antyder härmed att mycket återstår att göra. Men han menar också att knyppling har blivit alltför perfekt i en strävan efter teknisk fulländning, något man uppnått för länge sedan. Dock är material och teknik viktiga i sig som språk för att kunna uttryckta sig och nödvändigt att behärska. Utan den kunskapen skulle språket gå förlorat. Men, det viktigaste är ändå form och innehåll. Kärnproblemet är att konstnärlig utbildning saknas.
Intresset för utställningen var stort. I Dagens Nyheter (DN) och Göteborgs-Posten (GP) lovordades de tjeckiska konstnärerna och svenska knypplare uppmuntrades att ge sig ut på fri hand. Marianne Erikson i GP finner utställningen ojämn mellan höjdpunkterna och uppmanar svenskarna att använda mer färg. Se artikel ”Inte bara näsdukar.” 1985-12-03).
I tidningen Land skriver Harriet Fahlberg:
”För att gripas av en utställning av det här slaget behöver man varken vara intresserad av knyppling eller textil. Det dominerande intrycket är en förundran över vad som kan skapas då man lämnar konventioner, traditioner och spränger gränserna. Den erfarenheten leder till eftertanke.”
Från Borås gick Spets som konst vidare till sju andra europeiska länder och därefter över Atlanten till USA. I Belgien visades 1988 nästa Betonac-utställning, då kombinerad med ett symposium om spetsens framtid. Denna gång öppnade man för alla slags spetstekniker och breddade därmed utbudet.
Föreningar med spets
1980-talet blev ett intensivt decennium då de internationella kontakterna inom knypplingen ökade. Många föreningar bildades i Sverige och i andra länder och samarbete etablerades. Behovet av utveckling krävde organisation och sammanhållning. I Le Puy-en-Velay i södra Frankrike bildades 1982 Organisation Internationale de la Dentelle au Fuseau et à l’Aiguille (OIDFA) – föreningen för knypplad och sydd spets. Elva länder var representerade. 1984 hölls den första kongressen i det historiska Brµgge i Belgien. Sverige var väl representerat med spetskonsulent Sally Johanson som dess första president. Som representant för textillärarutbildningen vid Göteborgs universitet var Kristina Malmberg med vid detta spännande tillfälle. OIDFA har sedan dess ordnat kongresser vartannat år, de flesta i Europa, men 2010 i Japan och 2014 i Australien. År 2000 stod Sverige som värd för en kongress i Lund. Föreningens tidskrift Bulletin OIDFA utkommer fyra gånger per år. Föreningen omfattar numera ett 50-tal länder med sammanlagt cirka 2 000 medlemmar.
Knyppling, en del av Föreningssverige
Den svenska hemslöjdsrörelsen bygger på föreningar liksom många andra folkrörelser i vårt samhälle. Ibland talar man om ”Föreningssverige”. Runt förra sekelskiftet startade ett antal hemslöjdsorganisationer, ofta landskapsvis, senare län. Inom Östergötlands hemslöjdsförening bildades 1936 Utskottet för ”Vadstenaspetsar och knyppelskolor” för att ta tillvara den spetstradition som fanns i landskapet. Föreningen Svenska Spetsar (FSS) startade 1962 som en del av fortsättningen på det arbete som startade under namnet Utskottet för Vadstenaspetsar inom hemslöjden.
FSS står för det största utbudet av knyppelkurser i landet. Mest kända är Vadstenakurserna, som har en lång tradition. Från att från början endast vänt sig till färdiga lärare som fortbildning, är de nu öppna för alla intresserade, nybörjare såväl som avancerade. På senare år har kurser inom bildknyppling tillkommit med textilkonstnärer som lärare. Föreningen flyttade 2002 sin verksamhet från Linköping till Vadstena för att kunna samordna butik, postorder och kursverksamhet. När Föreningen Vadstena Spetsmuseum tillkom 2004 gavs möjligheter att göra utställningar, föreläsningar och andra aktiviteter tillsammans. FSS har cirka 800 medlemmar och ger ut medlemstidningen Spetsen fyra gånger per år. Föreningen har ett stort internationellt kontaktnät.
Grundbok i knyppling
1964 utkom boken Knyppling på LT:s förslag med spetskonsulent Sally Johanson som författare. Det var en fortsättning på den tidigare Handledning i knyppling, som publicerades första gången 1941. Knyppling har tryckts i över 100.000 exemplar och översatts till finska, holländska och japanska. 1992 utkom en utökad upplaga sammanställd av en arbetsgrupp inom FSS. Den nionde upplagan utkom 2009 på bokförlaget Natur och Kultur.
Från Skåne till Lappland
Runt om i Sverige växte lokala grupper och föreningar – med träffsäkra namn – fram, från Lysraden i Skåne till Norrskensknypplarna i Jokkmokk. Man stöttade varandra i knypplingen, ordnade kurser och utställningar, gjorde studiebesök och resor. Knyppelpinnarna i Stockholmsområdet var de första att organisera sig formellt. Därefter följde Örebrouddarna, Knyppeldynan i Västsverige, Spetsgångarna, Blåklinten och Brabanterna i Östergötland och många fler. Informationen spreds genom hemsidor och föreningsblad som Stadkanten från Stockholm, Knyppelnytt från Göteborg m fl. De äldsta föreningarna har nu hunnit fira både 15- och 20-års jubileum.
Också i våra nordiska grannländer har liknande föreningsbildning skett och samtliga ger ut en tidning; Kniplebrevet i Danmark och Knipleposten i Norge. I Finland ger föreningen Suomen Pitsinnyplääjät ut tidningen Esbo Spetsknyppling (Espoon Pitsinnypläys), som sänder ut sina medlemsbrev också på svenska. Ute i Europa finns bland annat tidningen Kant i Nederländerna och Lace i England. Den tyska systerförening Deutscher Klöppelverband, ger ut tidningen Die Spitze.
Knypplingens 80-tal – ökade internationella kontakter
De ökade internationella kontakterna ledde till nya möjligheter och vidareutveckling av knypplingen. Genom resor och studiebesök tog man del av andra länders tradition och nyskapande. På mässor och utställningar kunde man skaffa nyheter inom material, mönster och litteratur. Internationella utställare inom spetskonsten hade visats i Sverige och fått stort genomslag. Också svenska konstnärer och knypplare hade fått visa upp sig utomlands genom privata initiativ och genom OIDFA. Allt detta påverkade de svenska knypplarna och blev till inspiration i de olika föreningarna. Resultaten visades upp i medlemstidningar och på hemsidor och blev på så sätt ett ansikte utåt – och – kunde locka nya medlemmar.
Textkälla: Malmberg, Kristna Trådkonst. Knyppling under fyra decennier Warne förlag, Estland: 2014
Texten är publicerad med författarens tillstånd.