Vad hände på 1970-talet? Vad är det som påverkar en utveckling? Hur påverkas vi och vad tar vi till oss? När – i vilka sammanhang sker detta? Tanken med följande text är att belysa dessa frågor om knyppling genom ett urval av böcker och utställningar, kurser och seminarier under 40 år från 1970 till början av 200-talet. Ett decennium i taget.
Om hantverkslitteratur
Inom hemslöjdens ”värld”, dit man får räkna knypplingen, satsades det stor på utgivning av mönsterböcker och mönsterblad sedan sent 30-tal. De var förebilder för, som man skrev ”goda varor, ofta för försäljning. Också på kurser och utbildningar användes dessa flitigt och ett gediget hantverkskunnande byggdes upp inom olika textila områden. Mönstren var hämtade ur traditionen eller komponerade av konstnärer anställda inom hemslöjden. 50-talet var en intensiv period, då man vävde, stickade och broderade.
På grund av det stora intresset uppstod en efterfrågan på nya idéer och nya material. Teknikkunskaper hade man. Ett hopp framåt i tiden ger ett svar på frågan då Föreningen för Svensk Hemslöjd och LT:s förlag 1969 gav ut boken Idé – Väv. Modeller för småvävstolar. Den presenteras som ett idématerial ”som inte ställer samma krav på exakthet i återgivningen … utan lämnar stort utrymme för den enskildes fantasi både i fråga om mönster och kvaliteter … en lek i väven”. Modellerna – mönstren var till stora delar komponerade av elever på Konstfackskolan, som sedan sammanställdes och i någon mån bearbetades av en arbetsgrupp. En viss försiktighet kunde anas i formuleringen då ”kvalitetskraven i någon mån fått stå tillbaka för de spontana effekterna”. I pressen blev boken i stort välvilligt mottagen. Men att väva en brudkrona, här kallad hårprydnad i trasor och Lurextråd, det var att gå väl långt, menade recensenten i Jordbrukarnas Föreningsblad. I Svenska Dagbladet konstateras att ”hemslöjden är den naturliga knutpunkten för vetande” inom detta område.
Nya böcker i knyppling
Redan 1966 gav Liber ut boken I2 lektioner i knyppling på uppdrag av Östergötlands läns hemslöjd med Kristina Malmberg som författare. Som titeln antyder hade boken en pedagogisk uppläggning och riktade sig särskilt till skolor och utbildning av olika slag, men var väl anpassad också för vuxna. Den tidigare boken Knyppling hade tagits över av Föreningen Svenska Spetsar, som bildades 1962. I en recension i Svensk Skoltidning betecknas I2 lektioner i knyppling som ”klar och metodisk”. 1969 godkändes den som grundbok i ämnet för studieförbunden av Folkbildningsbyrån inom Skolöverstyrelsen.
Inom knypplingen fanns en liknande diskussion som inom vävningen om förlagor och eget skapande. 1973 utkom boken Knyppla. Idéer och modeller i nya och kända material på ICA-förlaget. På liknande sätt som i Idé – Väv visades exempel på nytänkande med många olika medverkande.
Den nya knyppelboken från 1973 byggde på en tävling i tidningen ICA-kuriren med rubriken ”Knyppla och vinn!” Det handlade om att tänka nytt. Läsarna inbjöds att delta med nya originella idéer, testa ovanliga material, använda färg, tänka på nya användningsområden – att på det stora hela förnya traditionen. Som inspiration publicerades en artikel om den kända konstnären och knypplerskan Greta Sjunnesson – Sandberg, född i Vadstena, och hennes bildknyppling.
Gensvaret på tävlingen blev stort för att vara så tidigt. Resultatet visade på en stor bredd och ett stort mått av kreativitet. Där fanns allt mellan monumentala knypplingar i grova snören och metalltråd till den finaste bildknyppling i tunn lintråd. Där var traditionella spetsar i nya funktioner och barns lek vid knyppeldynan. Boken var indelad i teman: Miljöknypplingar, Dekorativa knypplingar, Högtider, Lampor och ljus, För bord och fönsterbänk, Lek med knyppling och För våra kläder. Fortfarande var den klassiska lintråden dominerande men också ulltråd, tygremsor, mattvarp och läderband kom till användning. Även andra material som sammetsband, nylonlina, bast och som inlägg träspån, näver och pärlor förekom.
Ett experimenterande arbetssätt krävde nya redskap som plattor, stora rullar, pinnar och nålar. Händiga personer tillverkade själva vad de behövde. Boken väckte stort intresse på grund av sitt breda utbud och sitt personliga tilltal och fick många att börja experimentera på egen hand. Andra fann boken ojämn och spretig.
Spets blev knyppling
Ordet spets täckte inte längre. När knypplade arbeten tar form av bilder, stora som små, i två eller tre dimensioner, i färger och annorlunda material är det inte längre en spets i traditionell mening. Substantivet knyppling lanserades då som beteckning för sådana arbeten.
Internationell litteratur
Det låg i tiden att experimentera inom textil. Konstnärer i olika länder hade börjat använda knypplingen som sitt textila uttryck. Detta framgick av internationella utställningar i både öst och väst. I USA utkom 1973 boken Bobbin Lace av Kaethe och Jules Kliot, konstnär och fotograf. Den presenterades som ”a new look at traditional art”. Boken innehåller en gedigen bakgrund om teknik och historia hämtade ur den historiska spetslitteraturen, kompletterad med egna tekniska experiment för bildframställning. Som exempel visades också verk av tjeckiska konstnärer.
De amerikanska experimenten visade knypplingar med spännande materialeffekter genom kombinationer av natur- och syntetmaterial i stora format. Tekniken underordnas formen; bottnar förtätas och glesas ut för att uttrycka närhet, avstånd och djup i bilden. Tråden löper som en pensel, ändrar riktning, proportioner blir tydliga. De tekniska möjligheterna utnyttjades i både abstrakta och föreställande bilder. De stora och ganska glesa knypplingarna utnyttjades bl a som dekorativa inslag i heminredning. Kaethe Kliot sammanfattar sin förkärlek för knypplingen som konstnärligt uttrycksmedel så här i boken:
The complete freedom that contemporary bobbin lace affords the textile worker permits many approaches to the execution of any piece. Taking advantage of some of the many unique characteristics of bobbin lace, the worker will be able to use his advantage this new tool for expression in the textile media.
I Tyskland fanns arkitekten Ernst-Erik Pfannschmidt, som intresserade sig för spets som konstform jämförbar med andra konstarter. Han ansåg, att spetskonstnärer i olika delar av världen bättre borde känna till varandras verk och samlade därför in arbeten från konstnärer i ett flertal länder till boken Twentieth-Century Lace 1975 (på tyska 1976). Pfannschmidt såg begreppet spets som ett samlat uttryck för genombrutna arbeten oavsett teknik, inte bara textila utan även andra material som metall, plast och glas. I boken, som huvudsakligen är ett bildverk, ingår arbeten som är sydda, knypplade och knutna – i kombinationer eller som mellanformer.
Boken innehåller verk av ett 30-tal konstnärer från elva länder med sammanlagt 160 verk. Rikast representerat är Tyskland följt av Tjeckien/Slovakien. Sverige representeras av Greta Sjunnesson-Sandberg med tre bildknypplingar. Bildmaterialet spänner över hela 1900-talet och visar hur man stegvis frigjort sig från den bundna raka spetsen och tagit steget ut mot fristående former och motiv. Pfannschmidt lyfter fram tyskan Leni Matthaei (1873-1981), som redan på tidigt 1900-tal genom experiment med långa motivliknande rapporter förnyade den traditionella längdspetsen.
Andra som presenterades var Emilie Palicková (1892-1973), tjeckisk konstnär med stort intresse för spetskonsten. Redan på 1920-talet utvecklade hon sydda och knypplade spetsarbeten i stora fria former. Hennes intresse bottnade i den folkliga traditionen varifrån hon hämtade mycket av sin inspiration.
På världsutställningen i Paris 1925 visade hon sina nya spetsar för heminredning och kläder. Ludmila Kybalová, som skrivit boken Emilie Palicková (1962), berättar att konstnärerna efter första världskriget kände stort behov av att lämna det historiska och blicka framåt i sin konst. Marie Vanková född 1929, är en internationell känd tjeckisk konstnär, som arbetat i samma anda som Emilie Palickováoch skapat verk för offentlig miljö. Hon fick sitt genombrott i Montreal 1967 med sina monumentala knypplingar, arrangerade i skikt eller lager. I mindre format visades hennes tredimensionella knypplingar som små skulpturer. Hon har också gjort smycken och helknypplade plagg, som kan ses på Spetsmuseet i Vamberk i Tjeckien. Under lång tid har hon varit professor i textil konst på Konsthögskolan i Prag.
Ernst-Erik Pfannschmidts bok öppnade dörrarna till en spännande värld av spetsar genom alla de verk som presenteras. Spetsarbeten, som nu finns på de stora museerna i Paris, Bryssel, London och Prag, tillsammans med historiska samlingar från knypplingens guldålder på 1600- och 1700-talen. De tre konstnärer, som lyfts fram här, har alla en lång konstnärlig utbildning, är internationellt representerade och har utbildat yngre generationen. Pfannsmidts ambition var att, genom den nyskapande spetskonsten, uppmärksamma och väcka intresse för den historiska traditionen.
Kurser och utbildning i knyppling
I spåren efter 70-talslitteraturen – Knyppla och Bobbin Lace från 1973 och TwentiethCentury Lace 1975 m fl – följde en rad aktiviteter som utställningar, kurser och resor. Det låg i tiden att experimentera med de textila teknikerna. Förändringar inom grundskola och gymnasieskola med nya kursplaner ledde till fortbildningskurser och studiedagar för textillärare.
Från slutet av 60-talet och framåt pågick ett nordiskt samarbete på det textila området inom skolor och vuxenutbildning. Nordiska Textillärarförbundet hade bildats och arrangerade konferenser runt om i Norden inklusive Island. Inom knyppling ordnades tillsammans med danska kollegor sommarkurser på Husflidshöjskolen i Kerteminde på Fyn 1973 och 1974.
Efter kurserna växte det fram ett behov av att träffas och experimentera vidare med knypplingen. Knyppelverkstad/workshops anordnades på folkhögskolor sommaren 1975 i Tenhult och därefter 1976 i Rimforsa. Dessa sammankomster utvecklades till regelrätta kurser, som kom att genomföras på Vårdinge folkhögskola i Södermanland under 12 somrar med start 1978. Sammanlagt deltog cirka 300 personer i dessa experimentkurser.
Utställningar och läromedel
Det finns ett samband mellan ny litteratur, kursverksamhet och utställningar på museer och gallerier. På Malmö museum visades runt årsskiftet 1974/75 utställningen Knyppling – en lek med tråd. Syftet var att visa på – knypplingens möjligheter genom okonventionella material och nya mönster – som Sydsvenska Dagbladet uttryckte det. Amanuens Karin Blomqvist var den samlande kraften bakom flera spetsutställningar på museet, likaså en flitig föreläsare om spetskonstens historiska bakgrund bland annat vid hemslöjdens sommarkurser i Vadstena.
Knyppling är som konståkning på skridskor. För att ägna sig åt det fria skapandet måste man behärska grundtekniken, figurerna som är gemensamma for alla. Karin Blomqvist, 1974.
Redan i slutet av 60-talet visades en rad stora bildknypplingar på museet med bl a Brita Langvad och Kerstin Mauritzon som formgivare och Inga-Lis Löfquist som tolkare och utförare av knypplingen.
Nya läromedel
Genom utvecklingen på 70-talet uppstod ett behov av nya läromedel i knyppling för användning inom studieförbund och allmänna skolformer. Man efterfrågade ett brett undervisningsmaterial som täckte både historia och nyskapande. Ett sådant tillkom genom PT Film AB i samarbete med Utbildningsförlaget. 1978 var både film och en diabildserie klara att användas i undervisningen.
Knypplingens 70-tal – en experimenterande och sökande tid
1970-talet var en spännande tid inom den textila trådkonsten. Hantverkare och konstnärer möttes i olika sammanhang. Ny litteratur, kursverksamhet och engagemang i föreningar befruktade varandra och ledde framåt, fram mot något nytt och spännande. Studieförbunden ordnade kurser i olika delar av landet. När en kurs var slut bildades ofta lokala grupper, som fortsatte att knyppla och inspirera varandra. Detta ledde i sin tur vidare till att föreningar bildades. Samarbetet mellan de nordiska länderna hade blivit konkret och internationella kontakter växte fram. Öst och väst möttes inom textilkonsten, inte bara inom knypplingen. På Nordiska museet visades 1970 den stora utställningen ”Att knyppla” i samarbete med Föreningen Svenska Spetsar.
Knyppling i ram
Brita Langvad har sina rötter i Västergötlands textiltradition, men har huvudsakligen varit yrkesverksam i Skåne. Hon fick sin konstnärliga utbildning på Högre konstindustriella skolan i Göteborg 1949-53 och specialiserade sig senare inom textil i Köpenhamn, Åbo och vid universitetet i Göteborg, främst inom vävning. Britas stora område har varit kyrklig textil och hon har haft uppdrag för ett tiotal kyrkor i Skåne. Med sina textila bilder är hon representerad på institutioner och museer, bland annat Röhsska museet i Göteborg och Malmö museum. Från vävning var inte steget långt till att tänka knypplad bild i ram i stället för vävstol och vävram – och – att med hjälp av en skicklig knypplerska kunna genomföra sina kompositioner. Britas knypplade bilder väckte uppmärksamhet då de visades på Konsthantverkarna i Stockholm så tidigt som 1971.
Musikalisk knyppling
Ylva Johansson, född 1936, har sina rötter i Östergötland och i Vadstenatraditionen. Hon har en bred textil verksamhet bakom sig, men det är knypplingen, som blivit hennes stora intresse. Efter att ha undervisat andra under mer än 20 år lämnade hon det traditionella uttrycket och började utveckla sitt eget bildspråk som textilkonstnär. ”Gediget hantverkskunnande och materialkännedom ger styrka och kreativ frihet”, säger Ylva. Hennes främsta inspirationskällor är musik, natur, folkliv och kyrklig konst. Hon är representerad i kyrkor, församlingshem och bibliotek i Östergötland och på Spetsmuseet med en Birgittabild och en Mariabild inspirerade av skulpturer i Vadstena klosterkyrka. Ylva Johansson har ställt ut sina knypplade bilder alltsedan mitten av 70-talet både i Sverige och internationellt. Närheten till musiken har inspirerat Ylva till flera stora bildknypplingar varav några visades på Vadstena konstgalleri sommaren 2008.
Textkälla: Malmberg, Kristna Trådkonst. Knyppling under fyra decennier Warne förlag, Estland: 2014
Texten är publicerad med författarens tillstånd.