Hildur Kratz är starkt förknippad med Vadstena och knyppeltraditionen där – dels för sin insats som lärare under lång tid, dels för sitt sätt att utveckla spetstraditionen i historiska bilder.
Hildur (1917 – 2003) lärde sig knyppla redan som liten flicka på 1920-talet, vilket var vanligt i denna traditionsrika miljö. Det blev utgångspunkten för hennes livs stora intresse, och när hon hade skaffat sig ingående kunskaper och färdigheter, var det på 60-talet dags att börja undervisa andra.
Vadstena är förknippat med den historiska traditionen och länkar tillbaka till klostrets dagar. Knypplingen har genom århundraden haft en given plats i det sammanhanget och traditionen lever än genom nya människor, som går på kurser och lär sig hantverket. Hildur har under cirka 35 år i sin undervisning haft omkring 2000 deltagare. Hon betonar det viktiga i att lära sig de traditionella grunderna för att kunna experimentera på egen hand. Här är arbetsritningen nyckeln till att förstå knypplingens grundläggande idé och konstruktion.
Historiska bilder
På senare år lämnade Hildur efterbildningen av de gamla Vadstenamönstren och började gå sina egna vägar. Den historiska omgivningen inspirerade till bilder med motiv från klostermiljön och livet däromkring. Så har knypplingarna Klosterkyrkan, Vadstena slott, Rådhuset, Biskopshuset och Mårten Skinnares hus kommit till.
Knyppling för kung och påve
Stadens ledning fann Hildurs bilder så intressanta att de användes som gåvor till prominenta besökare. Så har påven Johannes Paulus Il liksom belgiska kungaparet fått var sin Klosterkyrka och den italienske presidenten en bild av Vadstena gamla rådhus. För sin insats inom spetskonsten har Vadstena kommun visat Hildur sin uppskattning genom flera kulturstipendier.
Hildur har knypplat på beställning för Vadstenaspetsar i Gamla Linköping under lång tid. Intressantast är att få specialbeställningar”, säger Hildur t ex Kanalhuset i Motala. Andra krävande uppdrag är de riktigt tunna spetsarna. ”Med tunna garner tex nr 250/2 får man verkligen tänka till, dom kräver ett särskilt handgrepp. Man är så rädd att tråden skall gå av, men det gör den inte. Det blir så elegant.”
Hildur har deltagit i ett flertal utställningar alltsedan 80-talet och har också medverkat i flera böcker som Knyppla 1973 och Knyppelboken 1987. Hon har komponerat ett 50-tal mönster för mångfaldigande. Ett av dem är spetsen Klosterliljan, inspirerad av blomsterprakten i Birgittasystrarnas örtagård på våren. Mönstret finns att kopiera i slutet av boken.
Knyppling varje dag
Efter pensioneringen knypplar Hildur varje dag. ”En dag utan knyppling är en misslyckad dag”, säjer Hildur. Hon gläder sig åt att knypplingen blivit friare med åren. ”Vi har lärt oss att problemen kan lösas på mer än ett sätt”, säger hon och fortsätter: ”Knyppling är en härlig sysselsättning för pensionärer, man kan hålla på hur länge som helst. Att knyppla är som att cykla. Det sitter i kroppen, men med cyklingen är problemet nu att komma upp på cykeln”.
Textkälla: Malmberg, Kristna Trådkonst. Knyppling under fyra decennier Warne förlag, Estland: 2014
Texten är publicerad med författarens tillstånd.
